rosetta

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst....
Det är så citatet lyder men jag har för detta blogginlägg valt att byta ut älska mot beröm just för att vi ofta ger varandra och oss själva beröm och klapp på axeln när vi gör bra saker.
Inte minst när det gäller träning och hälsa. Kanske är det också så att man gärna delar med sig av just sådana saker, prestationer inom idrott eller recept på nyttig och god mat tex.
Jag vet med mig att jag gärna berömmer mig själv när jag gjort just sådana saker och jag delar gärna med mig av det.
Däremot är jag inte lika upplysande när jag har sämre stunder.
Det är inte för att jag vill ge sken om att jag alltid mår bra, det är nog ingen som alltid har det bra.
Nej det är mer för att det inte är så motiverande för andra att höra om hur jag mår, jag vill ju inspirera och motivera och inte dra ned folk.

Men kanske är det just i de där sämre stunderna som man själv har mest nytta av att dela med sig, det är då man behöver de där peppande orden och all beröm.
Det är då man behöver få veta att även de där små sakerna man gör har betydelse.
Det är också just vid de stunderna som små prestationer kan vara så mycket större än de sakerna man gör när man mår bra och när man har medvind.
Att springa i en uppförsbacke med medvind och viljestyrka är ju egentligen inte alls en lika stor prestation som att ta sig upp för den där backen i motvind och när man verkligen helst vill slippa.

Jag har haft en lång och tung period, allt annat än förra året vid denna tidpunkten då siktet mot NM var det enda som gällde.
Jag kände mig fokuserad och målmedveten, jag var i bra form både fysiskt och psykiskt. I skrivandets stund så känns det nästan overkligt och jag förstår inte varför.
Jag kan inte begripa hur jag kan vända från allt till nästan inget bara sådär.

Jag skyller på höst och vinter, jag tillåter mig med all rätt att vila, men när vilan mer börjar övergå till att jag gått i ide, när jag har tillåtit mig själv att ta igen mig för länge och när jag inte längre kan skylla på höst eller vinter då känns det inte som att jag bör tillåta mig själv den där vilan längre.

När inte ens solen, ljuset och alla vårtecken får mig att vakna ur idet, då känns det som att det är något helt annat än höst/vinter trötthet och då är det god tid att ta tag i det.
Jag vet att det inte bara är att rycka upp sig, vore det så enkelt så hade ju självklart ingen människa hamnat i sådana här lägen.
Man hade snubblat och sedan rest sig, jag har haft sådana tillfällen också och dem ser jag sällan som några problem.
Men nu känns det som att kroppen ständigt är utsatt för en influensa, den värker, den är trött, ostabil och nedstämd.

Jag är dock av den sorten som anser att man trots allt har ett val att antingen acceptera eller ta tag i saken och försöka gå till botten med problemen för att hitta en orsak.
Jag tänker inte göra valet att acceptera för sist jag gjorde det så gick det så långt att jag till slut hade en övervikt på nästan 30 kilo och så ont i kroppen att jag vissa dagar knappt kunde gå. Då hade jag förvisso haft en lång och jobbig kamp för att bli med barn, vilket är en annan historia som finns att läsa här i bloggen.

I mitt fall kan det ju vara så att min hypotyreos (för låga ämnesomsättning) är grunden till mitt mående då symtomen just är värk, trötthet och allt det där som jag känner av just nu. Det liknas ofta med just hösttrötthet eller utbrändhet.
Åtminstone hoppas jag på att det är så för det är lätt att åtgärda då mina hormonvärden isåfall går att reglera med ändrad dos på min medicin.
Först då kan jag jobba med att ta mig uppåt igen.
Mitt första steg är nu att jag har beställt tid så jag hoppas få ta ett blodprov nästa vecka.
Jag vet också att rörelse och bättre kost påverkar mitt mående avsevärt och nu när vi går mot ljusare tider så är det ju mer lockande att komma igång med promenader vilket jag gjorde med familjen idag.
Tristan 4 år cyklade 6 km utan stödhjul, vi letade vårtecken och fann en hel del.
Sådant gör också att man i alla fall för stunden mår så mycket bättre och det var en prestation för mig att välja detta före soffan, inte minst med tanke på att jag igår gick upp kl 05:30 för att spendera en heldag i Varberg för att se på Färgelanda Judoklubbs duktiga barn när de tävlade.

Judon är också en sådan sak som håller mig igång, inte för att jag kan skryta med några större prestationer där, jag har inte direkt tagit ut mig på de få pass som jag deltagit i men jag har ändå tagit mig till de där passen.
Jag har lagt ner ganska mycket tid på att få igång en Torsdagsgrupp för några av våra barn/ungdomar vilken jag också har hållt några pass för och jag har även varit med som hjälptränare varje onsdag sedan en tid tillbaka.
För min del är det viktigt att ha något som driver mig för att inte hamna alltför långt ner i gropen.
Trots att detta och jobbet är ungefär vad jag känner att jag mäktat med just för tillfället så känner jag för att klappa mig själv på axeln.
Det är just därför som jag tycker att citatet som mitt inlägg började med passar så bra.

"Beröm mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst!"

Jag är inte förtjust i snö och kyla men när man kan göra sig en solsäng i snön och bara ligga i solen och njuta av värmen som den ger, ja då är vintern helt fantastisk.
Jag befinner mig just nu på vårt fritdsställe i Hällesjö uppe i Jämtland, långt ifrån vardagen och alla måsten.
Här firar vi påsken så som alltid.
Jag skriver detta utomhus, liggande i snön.
Snö finns det i mängder och sol likaså, det är varmt och likt en sommardag ligger jag ute på vår gård, lyssnar på fåglarna, tar mig ett glas vin och Tristan leker, han åker pulka, skrattar och sjunger.
Ingen fryser, inget gnäll vi bara är.... här och nu.....

Jag hade förväntat mig regn idag men blev glatt överraskad då solen sken när jag vaknade imorse.
Det var riktigt härligt ute så därför föreslog jag en eftermiddags vandring till Karolinerstugan. Dit kan man ta sig från två håll, ena vägen är 6 km medans den andra är 3 km. Denna gången föreslog jag den korta då vi skulle inviga bärstolen som vi köpt till Tristan just för att vi ska kunna göra sådana här saker även fast vi har en liten. Man behöver inte ge upp sina intressen för att man får barn anser jag.
Det finns alltid möjligheter om man bara vill se lösningarna och inte massa hinder.

Tristan verkade trivas i stolen och satt där bak på min rygg och babblade hela vägen, det kändes väldigt bra så detta blev minsann inte sista gången.
Väl framme grillade vi, drack kaffe och bara njöt av naturen och det fina vädret.
Vägen tillbaka fick Roger ta Tristan och även han tyckte att vi har gjort ett bra köp.
Det var verkligen en fantastisk eftermiddag och ett bra slut på denna veckan.
Nu väntar en ny vecka och jag har laddat upp med ny energi från naturen och ja detta blev verkligen dagens ljusglimt.

Ofta så pratas det om hur viktigt det är att inte hamna i invanda hjulspår och att ta sig ur vardagslunket, det som vi kallar "den trista vardagen".
Åh man ska vara spontan, göra saker tillsammans och umgås med familjen, göra roliga saker så att det inte blir trist och tråkigt.

Ja det kanske ligger något i det men jag undrar om inte jag trivs i min vardag ändå, känner mig tillfreds med det liv jag lever. Ja kanske att man skulle haft mer tid över efter jobbet men den senaste tiden på semestern har jag haft väldigt mycket tid och jag har nog inte känt mig nöjd med det.
Eller jag har inte tagit tillvara på den tiden, jag blir liksom uttråkad och grinig av att "göra ingenting"
Trots det så har jag inte hunnit det jag tänkt och dagarna har rusat på lika fort som vanligt men varit mindre innehållsrika än en vanlig vardag.
I vardagen hinner vi inte bli uttråkade på samma vis och man blir inte lika "off" som på semestern när man har tid över.
I vardagen sätter man mer värde på den lediga tiden och mer värde på stunder man har tillsammans med familjen.

Men även om jag känner som jag gör så känner jag självklart ett visst vemod över att bara ha en vecka kvar, en ynka vecka ledigt. Men jag tänker inte ens försöka göra den till något speciellt, det brukar aldrig bli som man planerar eller önskar ändå.
Jag låter saker komma som de kommer, inga planer och skitsamma om det blir trist och tråkigt, då blir ju bara vardagen roligare sedan när den infinner sig om en vecka.

Just nu i denna stund känner jag mig väldigt avslappnad då vi tillbringar denna söndagen och natten i en lite stuga, utan TV och utan någon direkt tanke i vad vi egentligen gör här.
Roger grejar och jag bara är, kanske har jag tråkigt men trivs med det just i denna stund.

Denna Lördagen har jag återigen shoppat och använt min kreativa sida.
Var först på loppis och fyndade sedan bar det av till Uddevalla för att shoppa lite till. Jag hade nämligen sett en bild på ett "blomarrangemang" på Facebook som jag var tvungen att härma såklart. (Bild 1 i slutet)
Jag behövde bara några krukor och mer sprayfärg för att fixa detta.
Därefter hem och sätta igång direkt, sista delen i "rabatten" på framsidan får jag väl kalla glamour eftersom det blev guldfärg. (Se bild 2 i slutet)

Jag känner väl delvis att jag lyckades härma bilden som jag såg men eftersom jag har plattor och inte jord så gick det inte göra exakt som exemplet, min stapel med krukor ramlade bara så jag fick göra en lägre variant och sätta krukorna mer rakt men jodå jag blev nöjd ändå. (Bild 3 i slutet)

Har jag bestämt mig för att göra något så gör jag det och gärna med en gång innan kreativiteten och fantasin har svalnat. Nu väntar jag bara på att det ska bli lite varmare så man vågar köpa lite mer sommarblommor.
Där kan jag tyvärr inte med varken fantasi eller kreativitet påverka utan det är väl bara att ha tålamod antar jag. Tålamod är verkligen inte något som jag har i överflöd. Ge mig sol och värme NU!