rosetta

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.

Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget riktigt eftersom denne ansåg att jag med inlägget om min insikt kunde såra andra som mår dåligt och inte är lyckliga. Jag var egoistisk som skrev om att jag ansåg mig duga med det jag gjorde.
"inspiration kan inte få andra att bli lyckliga" och nej det är helt rätt.....
Det är bara jag själv som kan skapa min egen lycka men med hjälp av förebilder och människor som själva berättar om hur de gjort för att komma dit de är så kan man få det där lilla extra som behövs för att stanna upp och tänka till, vad kan jag själv göra? Vad vill jag göra och varför?
Mitt svar till kommentaren blev att jag själv inspireras av andra och vet att jag också inspirerar en del i de intressen som vi har gemensamt. Jag tror att vi alla har förebilder och att vi hela tiden inspireras av människor utan att vi kanske tänker på det.
MEN att göra jobbet för att nå sina mål måste man självklart själv göra!

Att jag läste denna kommentaren just idag känns lite märkligt, jag har förvisso inte varit inne på bloggen sedan det där inlägget skrevs men just idag har jag varit på en inspirationsdag på Judon.
Där föreläsaren Maria Stjernqvist var inbjuden och hon pratade just om det där att hitta sitt sätt att räcka till och att prioritera för att inte köra slut på sig.
Jag är ett praktexempel på att köra på i 110% och sedan nästan inte orka någonting på ett tag.
Hennes råd och tips fick mig att tänka till, varför hamnar man alltid i de där hålen när man vet att man mår så mycket bättre av att hålla sig på en jämn linje för att kanske kunna öka på tempot lite då och då när det krävs.

Att jag gick in på bloggen just idag var för att jag satt och tänkte på att 2016 var ett toppen år, jag orkade så mycket och det kändes som att jag lyckades med de saker jag tog mig för samtidigt som jag faktiskt inte kände att jag brände ut mig.
Jag har inte riktigt lyckats få till det där lika bra under 2018.
Jag tänkte därför gå tillbaka och se vad jag gjorde så rätt just det året och det var faktiskt så att jag lyfte mig själv genom att känna att jag strävade mot mina mål, jag hade drömmar och visioner som jag ville uppnå.
Jag har fortfarande mål men det har känts lite motigare att försöka ta tag i dem.
Jag hade motgångar även 2016 men jag tycks inte ha tagit smällarna lika hårt som jag gör när jag inte mår lika bra.
Jag inser att träningen och det positiva tänket gav mig så mycket energi att jag tänkte på ett helt annat sätt de gånger som motgångarna försökte hindra mig, jag backade inte för dem eller försökte förneka dem utan jag tog tag i dem.

Det är där jag vill vara och det är det som är mitt mål, inte just lika intensivt som 2016 för det var ju det där som Maria sa....
kör inte uppe i toppen hela tiden utan håll dig på en 8 istället för en 10 så är risken att hamna på 0 inte lika stor.

Så svar till dig med signaturen kändis:
Nej att jag skriver om saker som jag inspireras av eller att jag berättar om mina motgångar och medgångar gör INGEN annan lycklig, jag kan inte skapa lycka åt andra men kanske kan någon liksom jag börja fundera över vad man vill och kan göra för att hitta sin egen lycka.

Maria Stjernqvist tips som jag tog med mig idag

Jakten på pusselbitar

Av Rose-Marie - 2018-11-06 00:30

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. 
Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna.....
Kanske känns det till och med bäst just då när den plötsligt blossar upp igen.
Ibland tar det längre tid men när den får rikligt med tändvätska blandat med lite medvind så blir den stark.

Precis så känns det nu efter helgens tränarutbildning som jag genomförde tillsammans med 4 klubbkamrater.
Man får ut så mycket av att åka iväg på sådant, inte bara utbildning utan det är gemenskap och massa peptalk.
Jag har alltid varit den som tycker att det finns så många andra som är bättre på det jag gör än vad jag själv är. Det spelar nog ingen roll vad det gäller och det är något jag behöver jobba med.

När det gäller att vara tränare så fick jag mycket klart för mig precis som jag skrivit om i ett tidigare inlägg att man inte alls måste vara den som är allra bäst på alla tekniker för att ta den rollen. Jag ska vara den som bygger grunden och visar vägen till de mål som adepterna har. Det spelar ingen roll hur mycket teknik eller kunskap man har om man inte har alla de där andra pusselbitarna som behövs för att lägga hela pusslet.
Jag vet att jag faktiskt har de där viktiga pusselbitarna där jag faktiskt kan lägga grunden för motivet, jag kan se vad pusslet ska föreställa och just den biten är jag bra på.
Att motivera, inspirera, hitta lösningar och framförallt att söka efter de där bitarna som jag själv kanske inte alltid har.
Saknar jag några bitar så finns dem runt omkring mig, det är bara att söka dem där de finns. Att erkänna sina brister och att våga be om hjälp är en stark egenskap som inte alla har.

Detta pratade jag om med en av ledarna i helgen och jag fick svaret att många tror att man inte kan skapa talanger för att man är en liten klubb men det handlar inte om att jag nödvändigtvis ska träna eliterna, jag ska ge dem möjlighet till att bli eliter eller vad de nu kan tänkas ha för mål.
Den dagen man känner att man inte räcker till så ska jag visa dem vägen vidare, jag ska leta upp de där sista pusselbitarna som behövs för att pusslet ska bli komplett och jag ska peppa dem att vilja kämpa för de där sista bitarna som behövs. De ska inte ge upp för att jag är för stolt för att skicka dem vidare.
När mina bitar på pusslet är slut så tar de som har resten av bitarna över och jag kan börja att lägga grunden för ett nytt pussel.

Jag har dessutom insett I helgen att det finns massor av möjligheter att samla på mig fler bitar för att hela tiden kunna bygga större och större pussel.
Det är ju just de där nya bitarna man samlar på sig som gör att man hela tiden håller den där lågan brinnande, det är ofta de nya bitarna som är så roliga att sätta på plats och får en att inte sluta.

I helgen samlade jag på mig några till och jag fick tips om vart jag kan hitta ännu fler när jag behöver dem.
Nu kan jag börja sträva mot mitt mål att kunna lägga pussel med ännu fler bitar.

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.
Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och läger, alltid med god sammanhållning.
Ofta åkte vi tåg och minnena från den tiden finns kvar som en tid av glädje och gemenskap.
Jag har lärt mig mycket av den tiden så som geografi, hur man åker tåg, laganda och att hjälpa och stötta varandra.
Jag inser att det var mycket på grund av det som man faktiskt tyckte det var roligt och det är nog en av flera anledningar till att man stannade kvar när det kändes motigt ibland.
Den där gemenskapen och vänskapen som man fått genom Judon, inte bara inom klubben utan även från andra klubbar runt om i landet, många av dem ser man ute på tävlingar och läger än idag.

Detta är något som jag idag som ledare vill kunna ge till ungdomarna som jag har äran att leda, jag vill att även de en dag om många år ska kunna minnas tillbaka på sin Judo tid så som jag gör nu.
Att även de en dag har alla dessa upplevelser i sin ryggsäck och kanske kommer några av dem själva att vara ledare och ge sina adepter liknande upplevelser och minnen.

I helgen tog jag därför tillsammans med min syster med de 6 ungdomstjejerna i gruppen till Göteborg.
Vi åkte tåg och väl i Göteborg startade vi med ett möte där vi bla pratade om mens i samband med träning och hur vi i klubben kan arbeta för att ämnet ska bli mindre tabubelagt. Ett ämne som ingen pratade om på min tid men som för mig och kanske många andra tjejer var ett problem då det fanns så mycket oro kring det där att ha mens och vit dräkt. Många gånger kunde fokuset hamna på oron över att blöda igenom när det i själva verket borde legat på tävlingen eller träningen.
Det hände till och med att jag avstod både träning och tävling på grund av mensen. Därför tycker jag att det är ett viktigt ämne och tjejerna verkar hålla med mig där.
Efter vårt möte tog vi spårvagn till Prioritet Serneke Arena där vi skulle äta lunch och checka in på våra hotellrum.

På min tid var det ett hårt golv i en gymnastiksal som gällde men det hade också sin charm.

Kvällen tillbringade vi på Liseberg där det just nu är Halloween tema.
Eftersom säkerheten är oerhört viktig i sådana här sammanhang så såg vi till att hela tiden hålla ihop och att ta taxi tillbaka till hotellet var en självklarhet.
Som ledare bär man ett stort ansvar när man tar med ungdomarna ut så här, som förälder vill man också veta att säkerheten just är en viktig sak för oss ledare.
Det inser jag ju själv nu när jag har barn men när jag var ungdom tänkte jag nog inte så.
Det är först nu som jag förstår vilket ansvar vår tränare Tommy faktiskt tog på den tiden och då ska man veta att han då var hälften så gammal som jag är idag.

Till min glädje denna helg så tror jag att även taxifärden kommer bli ett inslag som tjejerna kommer att minnas, det visade sig att vår taxibuss var inredd som en limousin med rökmaskin, discoljus och ljudanläggning så färden hem blev verkligen en upplevelse.
Våra hotellrum var fantastiska och det fanns gott om utrymme för att samlas allihop för lite eftersnack innan det var dags att säga god natt.
Den biten är också viktig, att man får tid att bara sitta och prata, fnissa och varva ner.

Dagen därpå var bokad för träning,
2 stycken 2 timmars pass ledda av vår svenska världsstjärna Anna Bernholm.
En tjej som var ganska okänd för våra ungdomar som inte varit ute på sådant här tidigare. Men man märkte tydligt att de såg upp till henne, så fort hon gick förbi så körde de lite extra hårt och när chansen för en bild kom så rusade de allihop fram för att få synas på en bild tillsammans med Anna.
När dessutom chansen att få prata lite med henne kom så var de fulla av frågor och flera av dem sken upp när hon berättade att hon minsann varit i Färgelanda och tävlat i Judodraget.
-Hon har varit i Färgelanda!
Att några av tjejerna dessutom själva nyss deltagit i just Judodraget, som vi i år drog igång igen efter några års uppehåll, var ju extra kul.

När träningen var över så var vi så där Goa och trötta allihop, det var dags för tåget hem och jag minns själv att man inte alls var lika energifull på hemvägen som när man åkte till ett läger eller tävling. Många nya intryck och ett intensivt dygn tar på krafterna lika mycket som träningen gör.
Samtidigt som man tycker det är kul att åka iväg så är det en skön känsla att komma hem.

För några av tjejerna var detta första gången de åkte tåg, första gången de bodde på hotell, första gången de var på läger utanför klubben, första gången på Halloween på Liseberg....
Jag måste medge att det är en härlig känsla att veta att jag tillsammans med min syster denna helgen förmodligen har gett dem ett minne som de kommer ha med sig väldigt länge, kanske till och med hela livet för jag minns ju mina sådana här resor med klubben från när jag var i deras ålder.
Jag vet själv hur tacksam jag är att Tommy faktiskt tog all den tiden som han gjorde för att följa med oss, för att ge oss minnen som vi burit med oss under hela vår uppväxt, minnen som fortfarande finns kvar.

Jag hoppas att denna helgen kommer Att vara just ett sådant minne för dem och att vi kommer få fler tillfällen att skapa ännu mer sådana här upplevelser.

En tågresa för många många år sedan när vi åkte till Lund på Lugi Camp

Coachen Tommy som alltid fanns där

Jag, Marlene och Johanna går mot bollhuset i Lund från tåget

Från helgens tjejresa, förväntansfulla tjejer väntar på Tåget till Göteborg

på väg till Göteborg, för några är detta deras första tågresa

Tillsammans kan vi bryta menstabut

lunch

Liseberg

För några är detta den allra första hotellfrukosten

En bild med världsstjärnan Anna Bernholm.

(bilden är klippt då det även var med barn från andra klubbar som jag inte vet om jag får dela)

Vårat härliga gäng efter 4 timmars träning på deras allra första Judoläger utanför klubben

Alla deltagare på lägret, vi finns där någonstans :-)

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.
Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan.
Det är väl rätt sällan som man egentligen har lust innan man väl är på träningen.

Jag behöver utmaningar och jag behöver motivation, därför anmälde jag mig till en tävling som blev en tävling till som senare ledde till att min plan blev att börja tävla inom veteran.
Jag har skrivit om det tidigare, om hur gemenskapen och allt runt veteranverksamheten skapade en lust att få vara delaktig.
Det blev en intensiv period med träning och tävling, intensiv för en som inte är elit så att säga.
Det blev ett deltagande i veteran EM, ett SM-guld och en tredje plats i NM men sedan tog det slut, kroppen tog slut och jag insåg att varken knän eller ryggen fixar det där med tävling. Att inte kunna gå all in gjorde att jag slog bort tankarna på tävling.

Kanske skulle jag sluta helt med Judon men samtidigt är Judon en del av mig och de är så många människor inom sporten som har blivit mina vänner. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med.

Jag fick frågan om att delta i Judoförbundets K.U.L projekt, K.U.L som stod för karriär, utveckling och ledarskap....
Jag gör varken karriär, utvecklas eller är någon ledare tänkte jag och sa först nej.
Men med lite eftertanke så tänkte jag att det kanske kunde leda mig in i något som jag inte vet att jag vill göra, kanske kunde jag hitta en plats i Judon utanför tävlingsmattan.
Nyfikenheten och min "kärlek" till sporten tog över så jag gick utbildningen ändå.

Efter varje tillfälle skapades mer och mer nyfikenhet i mig, jag inspirerades och fick verkligen möjligheten att fundera på vad jag faktiskt ville göra.
I klubben fanns ett behov av utveckling och vi hade så många trådar som vi drog i men alla var så upptagna med allt de redan gjorde att man inte riktigt vågade ta på sig mer.
Jag tänkte att all den tid som jag tidigare la på träning och tävling för egen del faktiskt skulle vara massa tid över för mig nu när jag inte skulle tävla.
Varför inte ge den tiden till klubben där den faktiskt behövdes.
Kanske kan jag ge tillbaka av allt jag själv har fått under alla år.
Kanske behövdes jag ändå????

Jag sprudlade av idéer och det är ju så att när någon kommer med massa idéer i en verksamhet där alla redan har mer än nog så kan det lätt hamna i högen för "vi ska fundera på detta" 
Men om jag själv tog tag i mina idéer så skulle det kunna genomföras utan att belasta andra alltför mycket.
Men samtidigt så fanns det där tvivlet "kan jag detta" "är jag rätt person"
Jag ville tex starta en ny grupp, en fortsättningsgrupp för de ungdomar som anser att de står och stampar på samma ställe.
En grupp där man kan utvecklas oavsett om man vill tävla eller inte.
I K.U.L projektet lärde vi oss att det fanns så mycket inom Judon, det finns så många vägar att gå.
Man kan vara tävlingsledare, tränare, domare, arbeta i styrelsen, ta bälten....
Ja vägarna är många men ofta något som man aldrig riktigt ger ungdomarna chansen att få prova.
Jag vet inte varför men kanske tror vi inte att de vill, kanske tror vi att alla vill bli bäst på tävlingsmattan.

Kanske tänker vi bara inte på att fråga dem.

Jag har sedan i våras varit ledare för gruppen som jag planerade att starta och när man frågar ungdomarna vad de vill göra så inser man vilken bredd av olika intressen det finns i en och samma grupp.
Vi har många tänkbara ledare för framtiden, vi har några som är nyfikna på att döma, jobba i styrelsen och andra saker som de kanske aldrig tänkt på tidigare.
Precis som att jag aldrig sett mig själv som annat än en tävlingsjudoka.
Jag har aldrig sett mig själv som en ledare, jag har aldrig trott att mina kunskaper är bra nog för att lära ut dem till andra.
Min judo sitter i huvudet och att förmedla den på ett bra sätt är kanske inte min starkaste sida.

Men att vara ledare handlar om så mycket mer, att se hur man på bästa sätt kan lära eleverna det som behövs, att erkänna för sig själv när man behöver ta reda på saker eller kanske bjuda in andra tränare i de fall man själv brister. Det handlar om att planera för att träningen ska ge eleverna den kunskap de behöver.
Att leda en grupp handlar också mycket om att inspirera, stötta och motivera.
Att möta och se varje individ och låta dem få prova sina vingar så att även dem ska kunna hitta sin väg.
Min uppgift är inte att skapa världsmästare på tävlingsmattan, min uppgift är att ge alla en möjlighet till att kunna bli precis det de vill bli, min uppgift är att ge dem verktygen och förutsättningarna för att hålla liv i sina drömmar och att tro på dem för att de ska kunna nå sina mål.

Dessutom ger det mig så mycket tillbaka och jag lär mig saker hela tiden genom att leda denna gruppen.
Jag har nya mål inom Judon nu som jag aldrig tidigare haft, jag ska klättra på trappan för utbildningarna inom ledarskapet och jag vill lära mig saker för att kunna vara just den där ledaren som jag gärna vill vara.

Någon sa en gång:
"tänk dig att det där barnet som kommer på sin första Judoträning kan vara framtidens världsmästare"

Jag tänker att det där barnet som kommer på sin första träning kommer att kunna bli precis vad han eller hon vill inom Judon så länge jag som ledare ger detta barn möjligheten till det.

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta.
En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förmodligen ville ut och leka. Han hette Erik.

I samma stund hade polisen fått larm om en farlig man som hade hotat sin fd flickvän och som man befarade var på väg hem till henne med ett skjutvapen.
Polisen kände till denne man och jag kan tänka mig att de var inställda på att det kunde bli en allvarlig konfrontation när de kom fram.
Men istället mötte de Erik och utgången vet vi ju.
Vad som skedde där och då vet bara dem och jag gissar att alla inblandade mår skit.
Eriks nära och kära likaså Poliser och deras nära och kära.....

Ingen av dem behöver salt i sina sår....
Ändå kan man inte undgå att se vad folk skriver på sociala medier.
Som mamma mår jag skit av att läsa vad som skrivs om Eriks föräldrar, tänk om det gällde mig.
Att folk bara kan sitta där och fråga varför inte föräldrarna hade mer koll när man har en son med så gravt funktionshinder?
Hur kunde de köpa en leksakspistol?
Varför köper man det till sina barn?

Själv undrar jag hur man kan med att sitta och skriva så offentligt när man vet att någon sörjer, någon som förmodligen klandrar sig själv och som mår än sämre av att läsa sådant.
Mamman har gett intervjuer där hon berättar att hon inte kan undvika allt som skrivs.
Har folk ingen empati alls? Är de inte medvetna om att dessa människor finns på riktigt?
Skulle de kunna konfrontera Eriks föräldrar Face to Face?

Min familjs hobby är att leva westernliv.
André har alltid varit med, han är uppväxt med det. Han är 19 år idag och har både piska och en replika, det finns väl inte i vår värld att något sådant här skulle hända men så var det säkert för Eriks föräldrar också.
Lille Tristan är också cowboy när vi är ute på westernevenemang.
Men ska vi verkligen sluta leva för att saker kan ske?
Ska alla sluta med sina hobbysar för att undvika det som aldrig någonsin borde kunna ske?
Jag skulle behöva packa in barnen i bubbelplast om jag ska vara så försiktig att mina barn aldrig skulle kunna skadas och även då skulle någon klandra mig om något hände dem, hur kunde jag vara så dum att packa in barnen i plast. *ironi*

Sedan har vi poliserna som får sin känga av dem som tycker sig kunna få skriva ut sitt hat mot dem.
Ord som de förmodligen aldrig skulle säga till de berörda poliserna om de möttes.

Man kan tycka att de borde sett att det var en snäll kille, att det inte borde finnas leksaksvapen och ja jag kanske är dum som förälder som tar med mina barn och leker cowboy.
Men vi får inte glömma att detta är en helt otrolig och tragisk händelse som verkat ske av helt otroliga osannolika sammanträffanden.

Vi får inte glömma att det finns riktiga människor inblandade i detta, människor som har känslor och som mår skit nu.
Ingen av dem behöver vår skit just nu.

Skriv inte saker som ni inte rakryggat kan stå upp inför dessa människor och säga till dem.
Se deras sorg, se deras smärta, möt deras ångest och tala om för dem det ni skriver.
Jag tror inte så många skulle ha gjort det.

Det som inte borde kunna hända har hänt och vi kan inte ändra på det.

Mina tankar går till samtliga inblandade

Skapa flashcards