rosetta

Kära pappa!
Nu är det den där tiden på året igen då man tänker som mest tillbaka på tiden då du lämnade oss. Den där midsommaren 2003 då cancern besegrade dig.
Förbannade cancer!
Jag minns det som igår och jag minns tomheten, smärtan och saknaden......
Hur man varje dag var tvungen att tala om för sig själv att du var borta, att vi aldrig mer skulle ses och att jag aldrig skulle få höra din röst igen.
Det är inte bara tiden runt midsommar som jag slåss med dessa minnen utan även som igår, 1 Juli då det är din födelsedag och därefter kommer begravningsdagen.
Ja alla dagar på året saknas du men denna tiden är helt klart värst.
Varje år likadant, tiden läker inga sår, de rivs ständigt upp om och om igen.
Jag vet inte ens om jag vill att de ska läka.

Varje år vid denna tiden får jag också klart för mig hur älskad du var av andra, hur många minnen du gett till din omgivning.
Det är fint, jag tycker om att höra folk berätta sina minnen av dig.
Det bevisar att du inte passerat obemärkt förbi.
Jag ser dig även i mina barn, Tristan och André. André fick du iallafall träffa även om han inte minns dig så mycket.
Jag önskar att du fått träffa Tristan och dina barnbarn på Pernillas och Rinos sida.
Jag önskar att vi kunde fira dig när du fyllde 61 år igår. Jag önskar att du kunde varit med när vi var på high chaparral förra helgen. Att du kunde se Tristan och André som går i dina fotspår.
Till och med på chaparral fick jag höra om folk som mindes dig.
-Sten-Åke Tell, ja han minns vi.....

Jag kan inte påstå att jag springer ner din grav men jag minns dig på så många andra ställen, där vi brukade vara och där jag vet att du trivdes som bäst.
Jag tror att din närvaro är som starkast då.
Jag tror att det är så du vill att vi ska minnas dig.
Ja du kära pappa det har hänt massor sedan du lämnade jordelivet men jag tror nog att du vet det också.
Du finns nog där någonstans som en vakande ängel över oss.
Du skulle aldrig lämna oss helt!

Jag önskar bara att jag på någotvis kunde få det bekräftat även om den tanken samtidigt skrämmer mig.
Det är väl så vi fungerar, vi vill tro men är på samma gång rädda för det som vi inte vet något om. Rädda för det som är onaturligt och oförklarligt.
Hur det än är pappa så kommer minnena av dig föralltid att finnas kvar, du kommer alltid leva vidare med dem.

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

Kvällarna som varit det senaste har mest tillbringats i sängen eller soffan.
Jag är fruktansvärt trött men samtidigt som det är jobbigt så är det ett härligt tecken på graviditet. Jag känner även att jag har lätt för att bli nedstämd och det är väl hormonerna antar jag så det är väl också goda tecken.

Just ikväll blev det en kväll med musik och alldeles nyss hörde jag låten "Om Black Jim" med Thåström.
En fantastisk låt med en fantastisk text som alltid får mig att tänka på pappa.
För att kunna hänvisa till det jag tycker är så bra i texten så måste jag kopiera in den här:

Dom kommer från fabriken för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra ikväll på ett Klara natthotell
Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem
Kan nån ringa receptionen be dom väcka mannen som sover i rum tjugotre

För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger
Det är som om dom dragit lott

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam

I vilket fall som helst tar dom med han när dom går
Det är som om dom måste visa att allting här är ett lån
Det är som om dom bara fyller upp en kvot som dom har fått
Det är som om dom dragit lott

Som om det vore nån tröst alls för en fattig Finnmarksbror
Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har
Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från
Som om det vore någon tröst alls tar dom aldrig nått betalt

Inga pengar i världen hjälper inga mutor ingen bön
Det är som om dom vore blinda det är som om dom inte hör
Det är som om dom inte vet om vad dom tar och va dom ger
Det är som om dom har spelat spel.


När jag hör sången så blir jag så förbannad, när jag lyssnar på texten tänker jag "precis så är det" "så orättvist känns det"
Som om de dragit lott, som om de inte bryr sig, som om de inte hör eller förstår vilken skada de orsakar oss som blir kvar. Oss som älskar, saknar, gråter och längtar.
Ser de oss? Bryr de sig om våra böner? Eller gör de bara det de ska och tar den de vill? När de vill? Hur de vill?

Sitter de och kastar tärning om vems tur (otur) det är nästa gång?
Är vi deras marionettdockor, gör de vad de vill med oss?
För ingen verkar gå säker, ingen kan köpa sig fri.
Det får mig att inse hur värdefullt livet är.

http://m.youtube.com/watch?v=HitvrauCoew

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.

ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU

• Barn med särskilda behov (bla min son)
  

  Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.

• Djur och natur
  

  Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt

  
  
• Idrott, hälsa och välbefinnande
  

  Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra

• Kära pappa (dog av hudcancer 2003
  Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
  48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

• Kärlek och vänskap
  Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
  Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

• Skrivarglädje - dikter och texter
  Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.
  
  
• Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
  Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
  Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

• Westernlivet - En livsstil
  Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
  Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.

Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.

Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(Rose-Marie)

Idag är det en strålande vacker höstdag och jag har skrivit tidigare om hur mycket jag tycker om hösten.

Jag vet inte om jag alltid har gjort det eller om jag började göra det mer efter att pappa dog. Kanske är det minnen från stunder med honom som gör att hösten betyder extra mycket för mig. Blev färgerna på träden vackrare? Blev luften på någotvis renare på grund av att mina minnen av pappa förstärker allting? Gör minnena att saker och ting känns mer värdefullt än tidigare?

När jag är ute på hösten och solen skiner, luften är så där frisk och lätt att andas så upplever jag ett lyckorus blandat med sorg, båda dessa känslor på en och samma gång men jag känner mig ändå glad och full av liv.

Jag minns hur solen värmde oss när vi satt vid husvagnarna och tittade på trädens alla färger. Förvisso hade man fullt med kläder på sig men det var ändå en så skön känsla. Jag minns hur frosten hade färgat gräset vitt på morgonen när man vaknade och klev ur värmen från husvagnen. Jag minns hur man samtidigt kände ett vemod över att sommaren var över och det var dags att ställa husvagnen för vintern. Trots den känslan så var det ändå den bästa tiden.

Visst skulle man vänta länge för att få komma ut igen men det var liksom det som var lite tjusning också.

Höstmarknaden i Ed brukade vara den sista helgen med husvagnen. Jag och min familj brukade alltid tillbringa den helgen med mamma, pappa och deras vänner Berit och Peder. Ibland anslöt sig fler husbilar och husvagnar till våran "höstavslutning". På något vis blev detta det minne som jag förknippar med vackra höstdagar, det är den helgens känslor som kommer tillbaka till mig när jag känner lukten av höst, när jag värms av höstens solstrålar och när jag ser trädens alla färger. Det är detta som är höststämning för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta hösten efter pappas död, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig glad på en vacker höstdag. Men trots att pappa inte finns med mig i livet så känner jag hans närvaro så fort jag är ute i naturen och speciellt på hösten.

Träden färgas fortfarande och hösten kommer fortfarande åter, löven slutar inte falla och luften är fortfarande lika frisk. Mina höstkänslor kommer åter år efter år. Ingenting av detta har försvunnit eller ändrats, han tog inte med sig detta när han lämnade oss. Det känns snarare tvärtom, han lämnade det lite extra vackert istället, som om hösten ska vara vackra minnen och glada tankar. Det är så jag ska minnas honom. Jag ska minnas honom som en vacker, ljus och frisk höstdag. Man tar farväl av sommaren och möts av en kall vinter men snart återkommer de ljusa tiderna, snart återkommer solen och värmen. Det är precis som sorgen, den försvinner aldrig utan den kommer ständigt åter, drar in mig i det mörka, kalla och trista men tar mig även till det ljusa, varma och glada. För mina minnen av pappa gör mig ledsen samtidigt som de kan göra mig glad. Sjukdomstiden och döden är mörka, kalla och trista minnen men hans tid i livet är ljusa, varma och glada minnen. Även om minnen kan göra ont så är jag glad och tacksam för att jag minns, ja jag är även glad att jag minns det sorgliga för jag sätter värde på varje sekund med pappa till och med de sista timmarna. För om jag slutar minnas så vore det som att glömma pappa.