rosetta

Kära pappa
Ibland händer det att jag börjar plocka i en låda med saker som jag inte riktigt vet varför jag har sparat.
Saker som bara blivit kvar varje gång jag tittat i lådan, så även idag.
Jag plockar upp dem funderar en stund och sedan hamnar dem av okänd anledning tillbaka ner i lådan igen.
Kanske för att en del av sakerna är från dig, sådant som du en gång har sparat och kanske har även du frågat dig varför.

Men vissa saker är bra, pärmen med alla papper tex en del är dock skräp så som kvitton och annat som bara blivit kvar men där finns papper över historian för huset jag bor i, mitt barndomshem. Papper och ritningar från det att ni köpte det nybyggt,1980, tills idag då även jag har för vana att arkivera allt i pärmen.
Det är något som är gemensamt med dig på något vis, den där pärmen... Du och jag...

Men i lådan ligger också en medlemsbok från LO, att den är kvar är nog bara för att du skrivit i den och för att du aldrig har slängt den. Nu är det en sådan grej som även för mig gång på gång hamnar tillbaka i lådan bara för att. Det är samma i dag, den åker tillbaka.

Ditt Judopass!!! Idag tänker jag att det ska absolut inte ner i lådan igen, det ska självklart finnas på hyllan bland mina Judomedaljer. Att jag ens började Judo beror ju på att du gick där, självklart tillhör ditt pass min Judohistoria, du är en del av den.
Från och med idag hamnar det på judohyllan.

Så kommer jag till de där gamla fotona, foton som gestaltar en del av min historia, anledningen att jag ens finns till är ju bla just det som bilderna visar... Din barndom....
Och det är nu när jag sitter med dessa foton som jag så innerligt önskar att du fanns vid min sida, att vi kunde tittat på dem tillsammans och du kunde berätta om dem.
Vilka är människorna och vilken koppling har vi med dem?
Kanske har du gjort det en gång i tiden men då var jag förmodligen inte tillräckligt intresserad för att lyssna och lägga det på minnet. Något jag idag inte kan förstå, hur kan man vara ointresserad av sin egen historia?
Idag hade jag Kunna ge vad som helst för att få höra dig berätta.
Jag kan säkert få veta mycket genom släktingar som jag har kontakt med och kanske till och med av mamma men det är inte samma sak som om du skulle kunna berätta.

Vad som sker på bilden, hur du upplevde det där och då, för du är med på flera av dem.
Du skulle kunna ge din alldeles egna version om dem så som ingen annan kan.
Jag kommer dock att ta reda på mer, just för att en dag kunna berätta för Tristan och André.

Förmodligen kommer de heller inte vara speciellt intresserade eller lägga min berättelse på minnet men kanske kommer de en dag att sitta precis som jag gör idag. Kanske kommer även de ha en låda med saker vars existens bara finns kvar för att låta minnet leva vidare.
Jag hoppas då att dessa saker är en del av vad deras låda kommer innehålla och jag hoppas då att när de tittat klart så gör de samma val som jag gör nu..... funderar en stund för att sedan stoppa tillbaka det i lådan och låta det ligga där tills nästa gång då jag vill vara lite extra nära dig.

Kära pappa.....
Det var ett tag sedan jag skrev till dig nu.
Jag kan inte skylla på att jag tappat bort din adress för jag har ingen adress att skicka mina texter till, jag vet inte ens om något av det jag skrivit nått fram till dig.
Jag skriver ändå......

Överallt just nu påminns jag om min saknad efter dig, till helgen är det allahelgonsdag och nästa helg är det farsdag.
Det märks tydligt i affärerna och på media,det går inte att undgå.
Jag kan inte göra som affärerna uppmuntrar och köpa något av alla de saker de gör reklam för inför farsdag.
"Tänk på far köp något fint"
Jag får istället titta på grav dekorationer eller gravljus.....
Men mina tankar finns hos dig oavsett om det är allahelgona, farsdag, födelsedag eller din årsdag då du lämnade oss, mina tankar finns hos dig jämt.....
Ibland är de dock tyngre att bära.

Kära pappa......
Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för dig, så mycket som jag skulle vilja visa dig och så mycket jag skulle vilja göra med dig.
Jag vill slippa sitta och skriva massa texter, tänka massa tankar och jag skulle vilja slippa sakna dig.
Jag vill prata minnen MED dig och inte behöva berätta om mina minnen av dig här i min blogg.
När jag ser alla insamlingar eller alla evenemang som har med cancer att göra så vill jag slippa veta hur det känns att förlora någon man älskar av just denna fruktansvärda sjukdom.
Jag önskar att du inte vore en av alla offer i statistiken, jag önskar att jag inte behövde påminnas om dig varje gång jag smörjer in mig själv eller barnen med solkräm.
Jag vill inte ha erfarenheten av att vem som helst kan få hudcancer, till och med den man minst anar.
Jag vill inte bli påmind och arg inför varje sommar när jag läser rubrikerna SOLA SÄKERT I SOMMAR!

Kära pappa.....
Jag skulle göra allt för att bara kunna få ge dig en kram och en trisslott på farsdag.
Sista gången du skrapade en trisslott var på sjukhuset och det enda du ville vinna var de där åren.
Du sa då:
-Jag skiter i pengarna varje månad men jag vinner gärna de där 25 åren!
Tyvärr fick du en nitlott den gången.......

Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

Jag hade redan i Januari funderat på om jag inte skulle delta i Girls Wellness Academys träningshelg på Isabergs Mountain Resort denna helgen (22-24 April 2016), i Februari bestämde jag mig och bokade plats. Jag har ju deltagit på detta i höstas så jag visste att det var ett säkert kort och att ledarna Emma Igelström och Marie Spetz är lätta att ha att göra med. 
Däremot kändes det lite pirrigt att åka ensam och att jag skulle dela stuga med helt okända tjejer, tänk om de inte skulle trivas i mitt sällskap. Det där är en känsla som jag har försökt arbeta bort hela livet, en dum egenskap jag har som förminskar mig själv. Varför skulle jag inte duga åt andra och vad spelar det egentligen för roll vad de tycker, jag är mig själv och mer än så kan jag inte göra. 
I detta fallet blev det iallafall inga problem alls och det kändes inte ens som om de var okända, vi var där för samma sak - att träna och ha kul!
Det var precis vad vi hade och vi var ett helt gäng tjejer som har tränat och haft kul denna helgen.......

Jag är så förundrad över att man av okända människor kan få en sådan kraft och energi, att folk man inte känner peppar en och stöttar en utan att de själva vinner något på det.
I Lördags morse kl 7:30 hade jag tre val eller egentligen fyra.... jag kunde ligga kvar i sängen, ta en promenad, gå på morgonyoga med Marie eller ta en morgonjogg med Emma. 
Jag hade ju allafall inte kommit dit för att sova även om det lockade efter Fredagens träning men det föll helt klart bort och yogan hade jag egentligen bestämt mig för att ta på Söndag så trots att jag visste att joggingrundan skulle bli runt 6 km så blev det mitt val.
Otroligt nervöst eftersom jag knappt klarat 6 km utan att känna mig död efteråt och nu skulle jag jogga med ingen annan än Emma Igelström, en grymt duktig idrottare och en av mina inspirationskällor. 
Men som sagt, hon är rutinerad både som idrottare och coach så hon kunde lätt se till att jag och den andra tjejen som var med inte tog ut oss för tidigt och hon peppade oss till att klara detta.

"Detta fixar ni lätt"
Rundan slutade på runt 7,5 km och jag hade till och med ork kvar efteråt, ork nog att njuta av hotell frukosten som väntade på oss. Jag kände mig grymt stolt!

Dagen rullade på med träning och föreläsning och det fanns även tid för egna aktiviteter där jag hade spanat lite på hög höjds banan. Men ja det fanns ju ett stort hinder....... Min höjdskräck! 
När vi kom på Fredagen så höll Emma och Marie en presentation och då bad de oss att vi skulle våga utmana oss själva denna helg, släppa alla våra hämningar och oro, vi skulle göra detta till en minnesrik helg.
Jag ville så gärna fixa denna banan där man klättrar bland hinder i träden och åker linbanor men frågan var om jag skulle fixa det ensam..... återigen dök den där känslan upp att jag inte ville besvära någon eller tränga mig på. Återigen var mina tankar mitt största hinder att våga göra något som jag faktiskt ville.
Som om någon läst mina tankar så var det två tjejer till som skulle ge sig på denna utmaning och de tvekade inte ens på att ta med mig. "Klart vi hänger ihop, detta fixar du, vi gör det tillsammans!"
Och jag gjorde det, jag var livrädd men med deras stöd så gjorde jag det, de peppade mig, väntade på mig och hejade på mig. Helt okända tjejer som gjorde detta för att jag skulle fixa det, okända tjejer som blev glada för min skull. Det är något som jag tar med mig av denna helg!

Det var flera som undrade hur jag vågade åka iväg på detta helt ensam och mitt svar är att jag åkte dit ensam men jag har inte känt mig ensam en enda minut och jag kommer aldrig tveka på att göra om detta.

Innan jag åkte hem idag så åkte jag upp till toppen på skidbacken som finns på Isaberg, inte helt ända upp till högsta backens start men så långt jag kom och där kunde jag klappa mig själv på axeln och konstatera att denna utmaningen var avklarad, jag fixar mer än jag tror!

Jag startade min bil och lämnade Isaberg med stolthet, när jag hade åkt en bit så kom jag till ett ställe som jag kört förbi flera gånger de senaste åren. Jag har ofta velat stanna men det är så starka minnen där och jag har alltid känt att första gången jag ska sätta min fot där igen så ska jag vara helt ensam..... 
Det heter Kroksjön och är en fiskecamp strax söder om Tranemo. Där var vi några gånger med husvagnen förr och oftast tillsammans med mamma och Pappa. Sist jag var där med dem och några gemensamma vänner så var pappa rätt dålig pga cancern. Det var sista helgen i Maj 2003 och vi satt i en grillstuga vid sjön och grillade och hade det mysigt. En månad senare dog pappa....... 
Det är på platser som Kroksjöns fiskecamp som jag minns honom som bäst och det är i de tillfällena som jag vill minnas honom. 
Jag stod en stund och tittade ut över sjön, grillstugan som vi hade för 13 år sedan var upptagen idag så jag fick nöja mig med att stå på håll och titta bort mot den, se röken som steg ur skorstenen, höra rösterna från de som var där.

Idag skapade några andra sina minnen där i den stugan, just i den stugan där pappa satt då i slutet av maj för 13 år sedan..... Jag gick tillbaka till bilen, startade och for vidare med insikten att jag fixat rätt mycket denna helgen....            

Idag har vi firat farsdag här hemma, Roger fick en lite annorlunda present, jag köpte en upplevelseburk från upplevelseburken.se.
Den innehåller 30 uppdrag som man ska utföra som familj ute i naturen.
Jo jag skulle kunna göra en egen men detta sparar tid och massa funderingar på vad jag ska ha för uppdrag och dessutom blir det spännande för mig också när jag inte vet vad som väntar oss.
Man drar en lapp ur burken, packar med sig det som behövs och ger sig ut med hela familjen för att utföra uppdraget man dragit. En kanonbra farsdagpresent som varar länge och ger tid med familjen med en bonus att det sker utomhus.

Min pappa är död sedan 2003, han blev 48 år...... fuck cancer!
Jag hade gjort vad som helst för att få utföra massa familjeuppdrag med honom och han älskade liksom jag naturen så det hade nog varit något som även han skulle uppskatta. Man minns sådana saker som man gjort tillsammans, jag uppskattar iallafall de stunderna väldigt mycket nu när han inte finns med oss. Vi åkte skidor på elljusspåret och hade med varmchoklad och ostmackor, vi var ute på isen och fiskade, vi var på sommarstugan i Norge och på senare år var vi ofta tillsammans då han och mamma hade husbil och jag och min dåvarande sambo hade husvagn.
Jag minns alla de där stunderna tydligt och jag är så tacksam för dem.

Alla har inte så bra relationer med sina föräldrar och alla uppskattar inte sina minnen. För mig spelar det ingen roll att det är farsdag, det är mest ett jippo för butiker och annat men jag firar det gärna ändå.
Det får en att vakna upp och tänka efter, det får en att verkligen ta sig den där tiden att visa sin uppskattning även om man borde göra det året runt. Vi kanske behöver de där dagarna ändå, vi kanske behöver en anledning att stanna upp och ge av våran tid till en speciell person.
Idag är det far och i mitt fall så blir det att tända ett ljus för pappa i himlen vilket jag förvisso gör ganska ofta under året....... tänder ett ljus och minns honom, saknar och sörjer honom.

Roger som är pappa till Tristan och en uppskattad bonuspappa till André finns här hos oss, alldeles full av liv och ger av sin tid till dem så honom firar vi här på jorden med present och fika.
För att det inte bara ska bli idag så passar presenten - upplevelseburken perfekt, vi kommer ge varandra som familj tid och gemenskap flera gånger under året.
Jag tycker det ska bli riktigt spännande och jag tror att vi alla i familjen kommer få fina minnen utav detta. Dessutom lär det ge mig massa bra blogginlägg att skriva här i bloggen :-)
Farsdag må bara vara 1 gång per år men familjedagar kan man ju aldrig få för många av tycker jag.

Min pappa

Minnen från barndomen