rosetta

Idag har jag varit i Norge på begravning för min älskade Morfar.
Det var tungt men gav många tankar och mycket minnen.
Prästen hade fått helt rätt uppfattning av honom och höll ett fint tal.
Det gav minnesbilder ända från barndomen och fram tills nu. Han har varit en krutgubbe hela vägen och hållt sig i god form.
Han hade tex alltid ork och tid att leka och alla barn älskade morfar och det var ömsesidigt. Att vara på sommarstugan utan morfar var rent utav trist.
Han har lärt alla barnbarn att simma och förr när jag var liten så tävlade jag med honom om vem som badade först men han vann alltid och inte minst de senare åren då han badade året om.

Det var nu i Januari som han blev sjuk och inte återhämtade sig, egentligen var det väl precis så här vi önskade att det skulle bli den dagen då han skulle lämna oss.
För alla ska vi dö, det vet vi ju med all säkerhet.
Jag har alltid sagt att när det är morfars tur så vill jag inte att han ska bli liggande sjuk, jag ville att han skulle få ett snabbt avslut.
Att bli liggande vore rent utav plågsamt för denna aktiva man.
De gånger han har legat på sjukhus så har han varit för kry för att ligga still, han har tagit sig upp snabbt och t.o.m när han hade skadat sitt knä så illa att han hade en järnställning runt benet så var han för aktiv för att kunna följa läkarnas schema för rehabilitering. Morfar skruvade upp skruvarna och cyklade till sjukgymnasten för att sedan skruva fast dem innan han gick in.
En gång glömde han att skruva fast skruvarna och när sjukgymnasten upptäckte detta så sa morfar att han inte kunde cykla med dem åtskruvade, de ansåg då att han kunde rehabilitera sig utmärkt utan deras hjälp.

Han byggde huset som han bodde i och han byggde även en egen båt, samtidigt jobbade han heltid.
När morfar gick i pension 62 år gammal så gjorde han inte det för sin egen skull utan för att lämna plats för ungdomar som behövde jobbet bättre. Själv var han regelbundet på fabriken och jobbade frivilligt med det sk veterangänget bara för att det var kul.
När hans grannar som var äldre (ja ungefär i hans ålder) inte klarade av att klippa gräset så hjälpte han dem för han var ju inte gammal och dålig.
Han var på ålderdomshemmet och hälsade på "gamlingarna" som han sa själv (vissa yngre än honom) för att de tyckte att det var så roligt när han kom.
För några år sedan när morfar inte längre orkade cykla i uppförsbackar så köpte han en elcykel för inte ville han sluta cykla helt.

Ja det var så morfar var, ständigt igång och full av liv. Orädd och påhittig..... Ibland undrade jag om han någon gång var orolig för någonting, allting ordnar sig.
"Det går fint det här" är ett uttryck jag minns honom säga.
Jag önskar att jag vore mer som honom och är det något jag vill ärva av honom så är det hans mod, hans envishet och hans energi.
Han är för mig en stor förebild som aldrig gav upp.
Imorgon skulle han fyllt 87 år och jag tror att han får en fin födelsedag tillsammans med mormor som han nu får vila bredvid.

Men han kommer vara saknad här hos oss, oerhört saknad........

Hej migrationsverket
Jag skriver inte detta för att ni ska fundera över ett beslut eller ändra ett redan fattat beslut för jag antar att det redan är försent, ni har nämligen redan skickat iväg 10 åriga Fatmanur och hennes ensamstående mamma till Azerbajdzjan, det landet de en gång flydde ifrån när Fatmanur var liten.
Hon är uppväxt här i Sverige, har gått i Svensk skola, har fått svenska vänner och talar flytande svenska. Sverige är hennes land, hennes hem fanns här.

Jag undrar nu migrationsverket om ni kan berätta för mig hur det har gått för Fatmanur och hennes mamma?
Vart bor de? Vilken skola går hon i och kan ni berätta om hon börjat träna Judo där hon bor nu?
Hon älskade Judo och dagarna efter ni skickade iväg henne så skulle hon vara med och tävla.
Själv känner jag henne inte så väl utan jag såg henne på klubben där jag också tränar. En glad tjej som vi minns som klubbens leende. Det finns numera ett vandringspris till minne av Fatmanur, klubbens glädjespridare. Det är nog ett av det finaste priset man kan få i mina ögon.
Vi i klubben glömmer nämligen inte Fatmanur och vi går inte oberörda genom detta, vi undrar vad som händer med vår lilla vän.
Kan ni inte svara på det?

Okej men då ska jag stilla er undran för ni på migrationsverket måste väl också vara nyfikna på vad ni åstadkommit med ert beslut?
Ida som är Fatmanurs bästa vän har nämligen lite kontakt med henne.
Jag kan därför meddela att hon och hennes mamma är hemlösa, de bor tillfälligt hos en vän och Fatmanur har inga vänner då hon inte har råd att gå i skola. Hon har heller inte råd att gå i Judo men det finns en stor klubb där hon bor. Hennes mamma är alltid ledsen och mår dåligt. Men Fatmanur säger:
"När jag blir ledsen tänker jag att man ska vara glad"
En 10 årig flicka som precis har förlorat allt, som litade på att vuxna skulle vara de som gav henne trygghet och som inte ska behöva oroa sig över framtiden.
Hon är ett barn och ska få vara det tills hon är vuxen. Hon ska kunna få vara glad så som hon vill vara.

Kära migrationsverket, jag känner mig ledsen efter ert beslut och tyvärr kan jag inte
tänka så som Fatmanur gör.....
"när jag blir ledsen tänker jag på att man ska vara glad"
Jag vill tänka så men i detta fallet går det inte. Hur känner ni efter att ha fått veta detta? Finns det något ni känner att ni skulle vilja göra för att hjälpa Fatmanur och hennes mamma? Skulle ni vilja göra denna flicka glad igen?
Nej jag tänkte väl det........
Men även här kan jag informera att Ida som jag nämnde innan, hon är verkligen en vän som jag önskar att alla skulle ha.
Hon har startat en insamling till Fatmanur för att hon ska kunna gå i skola och förhoppningsvis även börja i Judo så småningom. Helt fantastiskt! Tycker ni inte?!
Så nu kära migrationsverket, nu kan ni stilla ert samvete med att sätta in en peng eller varför inte bli månadsgivare, ni skulle kunna sova mycket bättre på nätterna då kanske.
Följ bara infot som finns som bilder här i inlägget.

Eller gå in på Idas facebookevenemang för insamlingen:

www.facebook.com/idasinsamlingtillfatmanur
Tack för att ni tog er tid att läsa kära migrationsverket!

Inte ens när vi vet att döden kommer knacka på vår dörr inom kort är vi beredda på det, inte heller om vi skulle få ett brev med ett fast datum skulle vi vara beredda.......
Det enda vi med säkerhet vet i livet är att vi alla någon gång kommer att dö, vi hoppas givetvis att det dröjer länge men ingen vill egentligen bli gammal och sjuk, eller hur?
Vi vet också att med åldern så kommer sjukdomar, i många fall livshotande och garanterat påfrestande som medför massa lidande. Inte bara för den drabbade utan också för dess omgivning.
Jag har nyligen upplevt detta och i förrgår tog jag farväl av min älskade morfar.
Efter några månader av sjukdom som verkligen plågade honom och även oss anhöriga så fick han stilla somna in.
Det låter ju egentligen rätt skönt när man kämpat så som han gjorde och självklart inser vi alla att detta var det bästa, det skulle ske förr eller senare. Men ändå var vi inte förberedda.......
Vi ville få några år till men när de åren gått så kommer döden vara lika jävla illa ändå.
Det spelar ingen roll när och hur det sker för vi kommer alltid ta det lika hårt.
Vi måste ta oss igenom det och vi får helt enkelt tillåta oss själva att sörja.
Istället för att tänka på vad vi aldrig mer kommer att kunna uppleva med morfar så borde vi kanske tänka på allt vi faktiskt har fått uppleva. Ännu en gång slår jag ett slag för att inte bara blicka framåt utan att faktiskt se lite vad man har bakom sig också. Alla minnen, allt man kan vara tacksam över och bevara.
Just i detta läget är framtiden mindre viktig, just nu kan vi stanna upp lite och bara minnas. Framtiden kommer ändå ikapp tids nog för oss som lever kvar.

Jag skulle givetvis vilja ha lite mer framtid med morfar men inte till vilket pris som helst. Inte om han skulle vara sjuk och olycklig, det är inget värdigt liv för min älskade morfar.
Vila i frid!

Första bilden är på morfar och min numera 17 åriga son André (17 maj 1999)
Andra bilden är på morfar och min numera 2 åriga son Tristan (17 maj 2014)

   Igår 2/4-16 blev jag en erfarenhet rikare, kanske ingen rolig erfarenhet men ändå nyttig och bra för mig trots allt.
Jag lämnade en judo tävling för allra första gången utan medalj. För övrigt var detta min 40:e tävling men inte sista.
Jag har faktiskt varit rädd för den dagen då detta skulle ske, jag vet inte varför men så är det.
Idag vaknade jag upp hemma och mitt liv ser, hör och häpna, likadant ut som förut.
Det var ju inte så farligt..... Det kanske till och med var bra för mig för jag kan faktiskt känna att jag gjort ett bra motstånd ändå. Min grupp innehöll 6 mycket bra motståndare och det är tjejer som är hälften så gamla som mig, de har tränat och tävlat regelbundet under några år. Flera av dem deltar både i damer under 21 år och senior (över 17 år tror jag) medans jag deltar i senior och veteran (över 30 år) tyvärr blev det ingen veterangrupp för min del då min motståndare hoppade av. Men jag känner faktiskt inte att jag inte platsar in bland seniorerna trots att det är åldersskillnad, jag känner inte ens av den skillnaden.
Jag har ju för sjutton nyss påbörjat min comeback, jag har tränat sedan Januari i år och tävlat 1 gång för ett par veckor sedan då jag faktiskt kom trea och även då gjorde bra motstånd.
Igår tog jag till och med poäng och ingen av mina motståndare var överlägsna mot mig, absolut inte och med mer träning och erfarenhet så borde dessa tjejer inte vara oövervinnerliga.

Igår var också min tränare Tommy med mig så som han alltid varit under min 30 åriga Judotid.
Vi kan bli griniga på varandra, jag är fortfarande omöjlig att diskutera med under tävling men efter att man fått tänka en stund så har Tommy alltid rätt ;-)
Vi skulle heller aldrig låta skitsaker förstöra något mellan oss.
För mig har det av någon anledning alltid varit viktigt vad han tycker, att han tror på mig och att han vill samma saker som jag.
Igår insåg jag att han faktiskt finns där även fast jag inte tar medalj. Han tror på mig och beundrar mina insatser lika mycket som om jag hade tagit guld. Dessutom lyckas han att återskapa min självkänsla även när jag som igår kände mig lite besviken.
Nu kan det ju bara bli bättre!
Jag kommer fortsätta delta i seniorklasserna men jag hoppas även på fler damer i veteran så jag kan delta i veteran SM i November.
Nu kör vi!!!!

Bild på mig och Tommy (till höger SM i Bollnäs 1992) (till vänster Sörmlandsträffen 2/4 2016)

Man är trots allt lite stolt över att kunna titulera sig som veteran/master men jag hoppas på fler deltagare bland damer.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva detta för det är andra som redan skrivit om det. Men det gnager i mig och enda sättet att få ur mig känslor är att skriva.
Det började redan i Måndags kväll......

Efter Judoträningen kröp jag ner i ett varmt bad, jag bara njöt och började känna hur tröttheten smög sig på.
I samma ögonblick började jag våndas över att det bara var Måndag och hela veckan kvar innan det är helg.....
Plötsligt kom den där hemska tanken igen. Tårarna brände i ögonlocken och jag började återigen tänka på beskedet jag fick innan jag gick hem från Judon denna kväll. Jag behöver inte gå närmre in på det men jag kan säga att i precis samma stund som jag låg där i badet och gnällde över att veckan är lång så satt en 10-årig flicka med sin mamma på ett transferhotell i Göteborg för att dagen därpå bli tillbaka skickade till Azerbardjan.
De önskade nog att timmarna vore mycket längre.

Vår Judokamrat som beskrivs som en av de gladaste tjejerna man kan möta. Hon har tillbringat mer än halva livet i Sverige och talar flytande svenska, har vänner och älskar Judo.
Nu skickas hon till ovissheten.....
I samma sekund som jag njöt av mitt bad och samtidigt våndades över veckan jag hade framför mig så satt hon och hennes mamma med mycket värre våndor än mig. Jag varken kan eller vill veta hur de kände.
Jag önskar nästan att jag vore mer känslokall. Men då vore jag inte jag......
"För det är svårt att vara känslokall när hela jag brinner av känslor"
(ett uttryck jag fann på nätet)
Jag önskar att jag inte behövde fundera på vad denna flicka och hennes mamma gör idag, Just nu, när jag ligger här och tänker på dem igen.
Jag kan inte stänga av när något är orättvist och jag kan inte låta bli att försöka göra något om jag kan.
Jag önskar att vi kunde gjort något denna gång, jag önskar att det inte vore försent.....

Det enda jag egentligen kan göra trots att det inte hjälper dem är att vara jävligt tacksam för det liv jag lever.
Att uppskatta varje dag och att sprida denna flickans leende och livsglädje vidare till så många jag bara kan.
Jag hoppas att hon trots allt på något jäkla sätt kan fortsätta att le.