rosetta

Jag skriver inte så ofta om André och hans funktionsnedsättning i bloggen längre.
Mest för att det mesta fungerar så bra så det finns inte mycket att rapportera men nu närmar han sig vuxen världen och jag vet inte om det är jag eller han som är mest nervös inför detta.
Det är ganska mycket förberedande redan nu. Han fyller 17 år nu i Mars så vi har ju 1 år på oss men det går fortare än man tror, plötsligt är man där.
Idag var vi på ett möte på habiliteringen och jag tycker för det mesta att vi träffat bra läkare men idag träffade vi en som utmärkte sig extra.
Han såg verkligen till att André var med i samtalen och att det var jag som satt bredvid och lyssnade, det brukar faktiskt oftast vara tvärtom.
Jag behöver lära mig att släppa taget lite för att inte göra honom en gentjänst. Men det är svårt att veta vart man ska dra gränsen, inte för kravfyllt men ändå inte för enkelt.......

Läkaren föreslog att vi skulle träffa en kurator just för att kunna prata om sådana saker och det tror jag är bra.
Han fick även André att samtycka i förslaget.
Han har växt så oerhört mycket de senaste två åren, tar för sig och agerar moget. Ni ska veta att jag är så jäkla stolt över honom, aldrig har han verkat missnöjd på någotvis och han har alltid varit sig själv. Jag känner verkligen ingen oro för honom......

Han har slutat med medicin sedan i höstas och även det funkar kanon.
Som läkaren sa, när vardagen fungerar och skolan fungerar så finns det inte alltid ett behov av medicinering.
A och O är att se till att allt runt omkring fungerar i första hand, medicineringen är en hjälp i de kritiska stunderna.
Jag är så oerhört tacksam över all hjälp vi fått och faktiskt även över att jag har orkat kämpa. Ibland kan man få klappa sig själv på axeln också även om vi ofta är rätt blygsamma med sådant.

Nu är det bara några månader kvar på Högstadiet och sedan börjar gymnasiet, han har valt hantverk och ska gå särgymnasiet på Östrabo.
Jag tror det blir kanonbra!
Andre känns super lugn.....
Jag däremot behöver nog förbereda mig mentalt, vart tog min lilla grabb vägen? Vart tog tiden vägen?
Vart finns nödbromsen?
Jag skulle gärna vilja dra i den lite lite bara.......

Jag läste idag en artikel om mamman till två mordmisstänkta grabbar i 20-årsåldern, antar att ingen missat det tragiska trippelmordet i Uddevalla, endast 3 mil från där jag bor.
Självklart är detta en helt fruktansvärd handling och självklart vill man som förälder tro att ens barn är oskyldigt.
Jag försvarar ingen MEN nog kan jag tycka att mamman inte ska behöva stå tillsvars för vad hennes söner gjort och inte ska hon väl heller klandras för att hon älskar sina söner?!
Flera av kommentatorerna till denna artikel var just av den åsikten att mamman borde skämmas och att hon inte uppfostrat sina söner bättre. Hur hon kunde sitta där och vara ledsen och i stort sett försöka rentvå dessa två som trots allt inte blivit dömda ännu.
Jag tror att det är en helt normal reaktion av en förälder för man vill nog ha det där lilla hoppet in i det sista, man vill så gärna tro att det inte är mitt barn som gjort detta.

Jag är också allergisk emot den ständiga klandringen av föräldrar till barn som hamnar snett. "Var finns föräldrarna" "kan de inte uppfostra sina barn"
Alla är vi så otroligt duktiga på barnuppfostran att vi var och en tror att våra barn aldrig skulle kunna hamna snett i livet. Men jag är övertygad om att det kan hända vem som helst. Jag har själv varit strulig i tonåren, ja inte alls så jag har varit på den tungt kriminella sidan men jag kunde lika gärna ha gjort det. Flera av mina vänner hamnade riktigt snett och några är döda idag. Mina föräldrar var helt fantastiska och mitt strul berodde enbart på mig själv och mina egna val. Att det inte blev värre är också mitt val men visst mina föräldrar fanns alltid där, likaså andra vuxna i min omgivning och så hade jag min sport, judon, som höll mig på rätt väg.
Allting runt en spelar roll och alla vuxna i ens omgivning har ett ansvar i mina ögon.
Föräldrarna ensamma klarar inte av att leda en ungdom som hamnar snett upp på vägen igen. Jag vet att det finns föräldrar som stångar sig blodiga, som ber om hjälp och som gång på gång möter motstånd och inte får hjälp. Jag vet att det finns massor av föräldrar som inte alls ska kallas "dåliga" föräldrar men deras barn hamnar snett ändå. Och ja jag vet också att det finns föräldrar som av olika anledningar inte finns där. Men borde det inte finnas massor av andra vuxna som också har ett ansvar. Som ska finnas som stöd för föräldrar oavsett man man klassas som bra eller dålig?

I fallet med de misstänkta i trippelmorden så säger man "alla i hela Uddevalla visste att dessa ungdomar var kriminella"
ALLA i hela Uddevalla....... ändå har ingen lyckats få dem på rätt väg.
Hur ska då en förälder klara detta?
Om vi nu är så duktiga på barnuppfostran varför har då INGEN funnits där att hjälpa föräldrarna att "uppfostra" sina barn?
Folk frågar "vart fanns föräldrarna"
Jag frågar vart fanns ALLA de som visste att något var helt fel?

Igår var jag på en föreläsning om ADHD, föreläsare var Carina Ikonen och hon är både mamma till barn med diagnos och har diagnos själv, hon har även skrivit en bok som heter "Jag föredrar att kalla mig Impulsiv" 

Jag ska inte gå djupare in på vad hon berättade om under föreläsningen utan i detta inlägg väljer jag att lägga fokus på hennes avslut.
Hon avslutade nämligen med att be oss att om vi ville ta med oss något hem denna kväll så skulle vi ta med oss hennes farmors glasögon. Nej hon menade givetvis inte det bokstavligen utan hon hade tidigare berättat om hur hennes farmor var den som såg alla hennes möjligheter och alla positiva sidor istället för som så många andra, bara se det negativa.
Med farmors glasögon verkade man se saker som andra inte såg helt enkelt.

Jag skulle verkligen behöva ett par sådana glasögon och jag gissar att jag inte är ensam om det för visst är det lättare att se glaset som halvt tomt än halvt fullt?
Visst söker vi oftare saker som inte fungerar än sådant som faktiskt fungerar, det som fungerar tänker vi sällan på.

Att tala om när någon gör fel är vi duktigare på än att berömma när någon gör rätt, varför lägga fokus på det som är bra?
Detta är kanske mest vanligt hemma i vardagen med familjen, när får våra barn eller vår sambo mest uppmärksamhet? Jo när de gjort oss förbannade, då minsann har vi tid att disskutera och tjata som aldrig förr men de gånger när de faktiskt gjort något bra...... ja då funkar det ju, varför prata om det?

Jag erkänner att jag minns fler dåliga saker som min sambo har gjort än ALLA de bra sakerna, när jag är förbannad på honom. De dåliga sakerna är han nog dessutom redan mycket väl medveten om själv för att hitta fel hos sig själv är man expert på. Att hitta saker som är bra med en själv är svårare däremot och därför kanske det är ännu viktigare att andra talar om dem och påminner en om vad man faktiskt är bra på.

Istället för att säga "att du aldrig"...... "varför kan du inte"....... "sluta"...... "Neeej"...... "tänk om du någon gång kunde"...... så kanske vi oftare skulle bekräfta det som är bra  "Vad bra att du har"...... "tack för att"..... "vad glad jag blir när".......

Om vi hade Carinas farmors glasögon så kanske det där skulle komma helt naturligt, vi kanske oftare skulle fokusera på allt bra och alla möjligheter och lägga mindre tid på att leta efter hinder.

Vi vill så mycket och vi kan mer än vi tror men vi hittar så ofta något som stoppar våra planer, saker som hindrar oss eller tänker "nej inte kan väl jag, det kan nog någon annan bättre"

Carina har dyslexi och hon skrev en bok på tre månader!!!!!

Kanske har hennes farmors sätt att se på henne gjort att hon faktiskt trotsade sin dyslexi för att genom farmors glasögon så klarar man allt!
Ja tack Carina säger jag, jag tar gärna med mig din farmors glasögon hem och jag ska försöka låna ut dem till alla som vill. Jag börjar med detta blogginlägg!

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Igår läste jag en fin facebookstatus som min vän Lina hade skrivit. Den handlade om civilkurage och om medkänsla även för människor som hamnat snett.
Den fick mig att tänka på en kille som jag känner.
En kille som hamnade snett, så snett att det kom in droger och brottslighet i hans liv. Han både brukade och sålde droger.
Det är de vi föraktar mest, de som säljer skiten. Det är de som prackar på andra och kanske är det hans fel om våra barn köper av honom. Eller?
Är det kanske vårt fel? Vi som föräldrar?
Ja när det gäller denna killen säger nog folk "vart fanns föräldrarna"
Men skulle det gälla våra egna barn ja då är det nog hans fel, han som sålde och förmodligen tvingade våra barn att testa.
"Han borde få ett skott i pannan den jäveln"

Ja han, han som jag känner eller en gång kände, som en mycket härlig liten kille.
Vi lekte, skrattade och föräldrarna ja de fanns där som vilka föräldrar som helst.
De hade det lite kämpigt ibland då grabben hade "myror i brallan", han hade svårt att anpassa sig och han märktes för mycket i skolan.
Det hette att han störde och inte kunde vara i skolan.
Hans föräldrar kämpade, försökte och fanns där hela tiden. Andra människor runt om kunde inte tro att denna goa killen hade det svårt. Han som är så lugn och trevlig.

Några år av jobbig tid, flera byten av skola, hemstudier, skäll, anklagelser (både befogade och icke befogade), misstänksamhet och undansparkade fötter gång på gång blev denna pojkens uppväxt redan från första klass.
Jo föräldrarna fanns där, kämpande, ibland gråtande, misstrodda och anklagade av andra. "De hade ju ingen pli på ungen"

Det blev värre i tonåren och tillslut kom drogerna in i bilden.
Inget någon ens i sin vildaste fantasi kunde misstänka. Alkohol och tobak var väl det man la fokus på och försökte hindra pojken från att bruka. Ja precis som vilken tonårsförälder som helst.
Men droger....... vem kunde ana.....
Killen var visserligen lite svårare än många andra tonåringar men inte farlig eller på någotvis en "missbrukare", han var ju bara en tonåring som alla andra.
Det var först när polisen blandades in som föräldrarna förstod. Då var det nästan försent. Drogerna tog över mer och mer, man började tappa kontrollen men föräldrarna fanns fortfarande där. Kämpande...... man ger inte upp sitt egna barn så lätt.
Inte lika lätt som många andra vill
"slå ihjäl idioten och gräva ner honom"
"göra samhället en tjänst"

På senare år har jag fått höra många som sagt: ja den där killen har hållt på med både det ena och andra. Det vet ju alla.
När jag då ställt frågan varför de inte sagt något så har jag fått svaret:
-Man vill ju inte lägga sig i

Fråga inte bara vart föräldrarna är utan fundera även på, vart är jag och vad kan jag göra?
Men det är kanske inte din ensak att förhindra denna pojkens liv att rasa samman, det är inte ditt barn.
Men nästa gång kanske det är det, när ditt barn inte kan säga nej till drogerna som denna grabben vill sälja. Kanske blir även ditt barn lockad av pengarna och börjar själv sälja.
Då när folk frågar vart ditt barns föräldrar är, ser de inte vad ungen håller på med?!
Men vi tänker inte lägga oss i och meddela, vi är inte dens föräldrar.